"Alla som inte dansar är Bockstensmän"

Idag var det maken som fick spendera tid i köket men jag tror nog att man kan räkna det han gjorde som femminutersmat. Det blev fläskfilé i ugn med mozzarellasallad till. Gott, gott.

 

En fläskfilé skivas i lagom stora bitar och läggs i en form.

3 dl grädde blandas med 2 dl creme fraiche, 0,5 dl soja och 0,5 msk sambal oelek. Hälls över köttet.

In i ugnen på 175 grader i en timme.

 

Som sallad blev det tomat, mozzarella, avocado och gurka. Om man känner för't kan man med fördel ringla över lite olivolja och ha på lite citronpeppar.

 

Sonen fick pastaskruvar som tillbehör.

 

Vi tackar svärmor för receptförslag!

Casper har börjat kalla mig för mitt förnamn istället för mamma. Det känns lite sådär för att vara ärlig. Det låter lite som om jag har blivit degraderad till barnvakt istället för familjens verkställande direktör eller envåldshärskare. 

Mitt i det sena kvällsbestyret när Matilda fick sin kvällsgröt och Casper hade sin kvällstrots, huset stod på ända med disk överallt, leksaker var utspridda och badrummet minst sagt ostädade knackade det på dörren. Hantverkare.

 

- Vi skulle bara täta lite lister i badrummet.

 

Jag dog skämsdöden lite.

 

Så här är det. Vill man komma in här oannonserat gäller det att komma nattetid. Då är väl ända tiden det är hyfsat representativt här hemma.

Har varit ute och ränt hela dagen, hämtat sonen på förskolan och sitter nu och slappar framför Bärgarns hejdlösa historier (för örtonde gången) medan minstingen sover eftermiddag. Inser att jag glömt köpa mjölk. Vi MÅSTE ha mjölk hemma. Utan mjölk, inget kaffe. Och kaffe är vad som driver familjen Bäckström. 

 

Tonåringen i mig utbrister i ett fett "orka". Gissa om det blir utemiddag på Maxis korvkiosk idag. 

 

 

Innovativt sätt att gå ner i vikt. Att jag inte tänkt på det tidigare... 

Vad är det med barns inneboende motstånd mot sömn? Det är ju skitskönt att sova, ju.

 

Just nu förbannar jag Gunilla Bergström en smula, ni vet Alfons mamma. Jag kan se tydliga tecken på att Casper är djupt influerad av Alfons kvällsrutiner. Nu är det "Mamma, jag vill ha vatten!", "Mamma, kissnödig", "Mamma, var är (låtsas-)ugglan?", "Mamma, ligga här hos mig...", "Mamma, jag är inte tlött" och "Maaammmmmaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!".

 

Det sistnämnda är nog menat som en svordom.

 

 

Ja, och många sjukdomar som vi vaccinerar* oss mot kan leda till döden. Och även om du (eller ditt barn) överlever smittan finns risken att någon annan smittas och dör för att du inte vaccinerade dig eller ditt barn. Så, skärp er!

 

Jag blir provocerad. Nästan lika provocerad som av särskrivning och när offentliga myndigheter och media kallar förskolor för dagis.

 

 

*Röda hund, t ex: 

 

Jag har en snabblagad kaka som går att göra på ett nafs. Det är riktigt svårt att misslyckas med den också. Receptet kommer från ett utklipp i en av mina föräldrars receptsamlingar och sedan femtonårsåldern kan jag det utantill. Om du har lite rutin på det hela så går det på strax under tio minuter att röra ihop den. Det är alltså en kladdkaka det handlar om.

 

Plocka fram:

Smör, socker, kakao, vaniljsocker, salt, ägg, vetemjöl, ströbröd och form eller form med löstagbar botten och bakplåtspapper.

 

Sätt ugnen på 175 grader.

 

Smält 100-150 g smör

 

Blanda 3 dl socker,

3-4 msk kakao (vilket jag först häromdagen räknade ut motsvarar ca en halv dl. Där sparade jag lite disk!)

2 tsk vaniljsocker

1 krm-0,5 tsk salt beroende på smak, tycke och ålder på ätarna.

 

Häll i det smälta smöret.

 

Rör ner två ägg. I grundreceptet står det att man ska röra ner dem ett i taget men jag har testat att röra ner bägge samtidigt och jag märkte ingen skillnad. Lite vardagsrevolt, sådär.

 

Vänd ner 1,5 dl vetemjöl.

 

Häll smeten i en smord och bröad form eller i en form med löstagbar botten. In i ugnen ca 35 minuter. Ställ ut formen på balkongen/terassen/utanför ytterdörren så den svalnar fort. I värsta fall kan man skicka in den i frysen ett tag men risken finns att man måste frosta av den kort därpå. Dessutom kan andra frysvaror bli skadade... Men är nöden som störst kan man väl ha överseende med sånt.

 

Man kan ju bröa formar med annat än ströbröd också. Kokosflingor blir gott, mandelmjöl funkar alldeles utmärkt. Egentligen smakar den här kakan som bäst dagen efter. Då är mitten såhär seg och kolaaktig och kanterna lite lagom hårda. Kakan går förresten utmärkt att frysa också! Bara att plocka fram vid behov.

 

 

Helvetet på jorden. Jag var där.

 

Vi har tagit för vana att besöka vårdinträttningar när vi är iväg. Vi har nyss kommit hem från en liten Skåne-/Blekingeturné och fått besöka barnakuten i Lund igen. Man skulle kunna säga att vårdcentraler och akutmottagningar har blivit lite av en hobby i det Bäckströmska hushållet. Förra gången vi var iväg fick Matilda besöka både barnakuten i Lund OCH jourmottagningen i Karlshamn (två gånger t o m) p g a en illasinnad förkylning. 

 

När jag var gravid med Casper i v 29 fick jag spendera alla mellandagarna på antenatalen i Lund eftersom knodden fick för sig att han ville komma ut under julfirandet. (Det gick bra, han höll sig på insidan till utsatt tid med hjälp av allehanda medikamenter och soffläge).

 

Bara för att nämna några gånger.

 

I alla fall. Matilda hade blivit förkyld igen och hade en ordentlig hosta, i alla fall nattetid. Dagtid var hon pigg och glad och så gott som besvärsfri men på nätterna hostade hon oavbrutet, kräktes och kiknade så vi ville att någon skulle ge henne något annat än Ventoline (som ju funkar sådär...). Ringde till 1177 som hänvisade oss till barnakuten eftersom vårdcentralerna inte ville ta emot barn under ett år.

 

Så jag packade ner en till synes fullt frisk, pigg och glad unge i bilen och begav oss till barnakuten. Det kändes ju minst sagt lite overkill att söka akut, allt vi behövde var lite hostmedicin till natten... 

 

Väl framme tog jag en nummerlapp och kikade in i väntrummet. Där var det överbelamrat med folk. Barn och deras föräldrar satt och låg överallt och väntrummet var fullt. Barnen var bleka och håglösa och stirrade apatiskt rakt fram och föräldrarna såg bekymrade ut. Lite postapokalyptisk zombiestämnig, minst sagt. Jag tog och satte mig på en bänk i korridoren utanför och började prata med ett annat föräldrapar som var där. 

 

- Det går visst rotavirus. Jättemånga har fått det och alla i väntrummet har det.

 

Jag såg i ögonvrån hur ett barn kräktes rakt ut.

 

- I helvete heller, ar jag, tog barnet och sprang ut på parkeringen och körde hem. Jag lämnade vagn, skor och jacka i bilen IFALL jag råkat trampa på illasinnade baciller och sen hade jag svårt att sluta tvätta händerna.

 

Tänkte sen att om natten blev lika illa fick vi väl åka in igen och ta kampen mot kräket då men turligt nog lugnade sig hostan och nu har ju inkubationstiden gått ut med råge så vi kan väl (?) anta att vi inte blivit smittade. Den här gången. För vi väntar ju bara på att magsjukan ska drabba oss.

 

Så, nu har jag väl inte jinxat det. Eller?

Jag hade en dröm om att bo vid havet. I ett mysigt, lagom rymligt hus med havsutsikt, egen brygga och en liten motorbåt förtöjd och redo för äventyr. Barnen skulle plaska i strandkanten varma sommardagar, vi vuxna skulle sitta framför en brasa på kvällarna och dricka en kopp te/ett glas vin/en god whiskey och se ut över vågorna. Kläderna skulle alltid lukta lite hav eftersom de lufttorkat på torkvindan. Ibland skulle vi äta egenfiskad fisk till middag. 

 

Vi kan väl säga så här. I mina fantasier blir vi inte väckta varje morgon halv fem på morgonen av en hysteriskt rädd treåring som hör att "fick måsarna" (Fiskmåsar, alltså. Han särsäger vissa ord.) är vakna, hungriga och jättearga.

Har man barn som lätt drar på sig krupp får man i många fall Ventoline utskrivet av läkaren. Krupp får barnen oftast om nätterna när de sover.

 

Biverkning av Ventoline? Vakenhet (som följd av darrningar, ökad hjärtverksamhet och huvudvärk). Bra lösning på problemet, GlaxoSmithKline. 

Saker jag aldrig skulle sagt före jag fått barn:

 

-Tjugo i sju? Men det är ju en rimlig tid att stiga upp.

 

- Ja, bajset var först i magen, sen kommer det ut ur rumpan. Ät nu din frukost.

 

- Var är mammas nycklar? Inte i toan, väl?!

 

 

Idag skedde det något stort. Något som vi gått och väntat på i evigheter. Det var millimetrar ifrån att jag tog en bild och postade det på facebook men jag hejdade mig. Det kanske räcker med att jag skriver det här.

 

Det kom bajs i pottan. 

 

Jag vill skrika ut det till världen men hey, jag har väl lite självkontroll. Lite.

Det blev snabbmat idag: kyckling tinades i mikron, strimlades och stektes tillsammans med bacon. Jag blandade grädde, sambal oelek, currypulver och lite salt i en tom honungsburk och hällde över. Sedan i med en rejäl näve bladspenat och det var färdigt lagom tills sonens pasta kokat färdigt.

 

Själv hade jag en sallad till bestående av sockerärter, gurka och tomat. Det såg himla fräscht ut och smakade rätt gott också. Det blev lite i saltaste laget och jag saknade lök i geggan men i övrigt är jag nöjd. Casper gav den i alla fall en tumme upp, även om bladspenaten kategoriskt plockades bort.

- Vad vill du ha till frukost, Casper?

- Macka med mlök.

- En macka med S-M-Ö-R, alltså?

- Ja.

- Kan du säga SSSSSSMMMÖÖÖÖÖÖÖÖÖRRRR?

- Mlök?

- Kan du säga SSS?

- S.

- Jättefint! Kan du säga MMM?

- M.

- Oh, så bra! ÖÖÖÖ?

- Ö.

- RRRRR?

- LLLL.

- (Jaja, ok). SSSSS-MMM-ÖÖÖ-RRR?

- Mlök.

Hur kommer det sig att trots att bägge föräldrar har över ett decennium av sammanlagda högskole-, universitets- och kvalificerade yrkesutbildningar ändå aldrig, aldrig, aldrig lyckas koppla samman trots med matbrist?

 

Efter att ha sprungit oss svettiga en hel eftermiddag, lett artigt men svurit inombords åt treåringen som vägrat sitta stilla under dop eller efterföljande fika, knuffat yngre barn och fått ilskeutbrott som hette duga så skulle man kanske kunna inse att ungen åtminstone skulle behöva en banan för att orka uppträda någorlunda civiliserat. Facepalm på det.

 

Vi kom i alla fall på det i bilen hem så jag tänkte göra det lätt för mig och köpa en färdiggrillad kyckling eftersom det, som namnet antyder, redan är färdigt och klart att servera. Nej, det är det inte. Det tar ju minst trekvart att bena ur den arma lilla fågeln. Sen ska tillbehör ordnas, och eftersom man står med händerna nedgrävda i ett fågelskrov och har köttsaft upp till armbågarna kan man inte göra det samtidigt. Så nej, färdiggrillat går inte snabbare.

 

 

Det är alltid något ödesmättat när man blir kallad till rutinmässig cellprovtagning. Man känner sig aldrig så nära döden som när landstinget säger "Nu ska vi kolla om du har cancer i snippan". 

Jahapp. Då har vi kommit dit.

 

ALLT ska göras "fälv", från att klä på sig (vilket han visat noll intresse av förut), klättra in i bilen, fixa frukost, steka pannkakor, hämta posten, gå och handla.

 

Kul. Verkligen. Inte aaaalls tidskrävande eller nervpåfrestande.

Grabben har fått låtsaskompisar! Den första kompisen var en jorduggla som skulle vara med överallt. Fine, sa vi, och utnyttjade situationen så fort tillfälle gavs:

 

- Casper, kom och ät!

- Nej!

- Men Jordugglan sitter ju här och äter upp din mat. Skynda dig innan den tar slut!

- Okejdå.

 

Nu har Jordugglan fått en kompis, Hornugglan, som bor i skogen och i bilen. Jättepraktiskt när vi ska åka någonstans.

 

Nu väntar vi bara på den dagen då han skyller på ugglorna när han har begått bus.

Det var länge sen vi gjorde något nytt recept men maken var lite påhittig häromdagen. Han är den som får göra klassikerna här i huset. Han kokar skinka, gör leverstuvning och torsk med äggsås medan jag gör tråkiga vardagsgrejer. I alla fall, häromdagen hade han gjort torsk med äggsås och hade råkat göra en halvliter sås för mycket. Så dagen efter kokade han lite laxbitar och spädde ut såsen med fiskbuljong och voilá! Laxsoppa! Jättegott, tyckte både vi och den nyblivna treåringen.

 

För övrigt går nappavvänjningen helt ok. Han har väl sovit lite oroligt och varit lite ledsen innan han somnat men han tjatar inte efter nappen lyckligtvis.