Jag och min man har olika sätt att hantera föräldraskapet. Min man är av det försiktiga hållet, lite grann (mycket) av typen som tar ut sorgerna på förskott. Han räknar med att det värsta kan hända och låter ofta bli att vara lite spontan och äventyrlig.

 

Jag är inte så

 

Jag drar lätt iväg på äventyr med barnen.

 

Ibland får jag ångra mina infall. Bland annat drog jag ut hela familjen på ett levande rollspel när Casper var fyra månader. Det var i Norrland. I skogen. Bland knott, mygg, solsveda och tvivelaktiga hygienförhållanden. Det gör jag inte om.

 

Jag flög även till Turkiet med Casper när han var drygt två år. Jag var själv med honom och min mamma, gravid och med foglossningar och hade inte en chans att hinna ifatt honom ifall han sprang iväg. Vi skrev hans namn och vårt telefonnummer i hans kläder och fick helt enkelt förlita oss på andras hjälpsamhet. Bland annat fick en polioskadad man sätta efter Casper på en kyrkogård eftersom han (Casper alltså) var påväg ut i trafiken. Hrm.

 

Casper var även det odrägliga barnet på flygresan som vaknade tjugo minuter efter avfärd i full panik, skrek och sparkade så brickor och matvagnar höll på att flyga all världens väg. Jag har nog varit populärare.

 

 

Man skulle väl kunna tro att jag blivit vis av erfarenhet - men icke! Jag drar mig liksom inte för att tänja mina föräldragränser och se vad jag klarar av. Även i mig finns det drag av en envis treåring som "kan fälv".

 

Så igår stuvade jag in en snart treåring med attitydproblem, selektiv hörsel och ett minst sagt ojämnt humör samt en tremånaders bebis med blodtryckshöjande effekt då stämbanden går igång, i bilen och körde. Själv. I 40 mil.

 

Casper fick INTE sova middag innan vi körde. Så han sov i 25 mil. Det gjorde även lilltjejen. Efter ett stopp innehållandes fika och fyra blöjbyten (mina barn bajsar i stereo...) satte jag igång surfplattans film i baksätet och sen var det tyst. Matilda somnade om och samtidigt som vi rullade in på morföräldrarnas gata rullade eftertexterna igång. 

 

Man kan väl säga att det här inte direkt kväste min äventyrslusta. Jag får liksom känslan av att universum vill utmana mig... Och jag ba: Bring it on!

Asch. Bloggen har varit igång i knappt en månad och det går redan segt att skriva. Mjöh. Vi hoppas på en temporär svacka och att det kommer igång igen.

 

Gårdagens middag var förresten en höjdare, i alla fall ur Caspers synvinkel. Ja, eller munvinkel. Faktum är att när han såg vad som serverades utbrast han:

-Titta mamma, himlen!

 

Och då skulle man kunna tro att det var pannkakor som låg på tallriken med det var en laxomelett med äggnudlar. Det tog ungefär 45 minuter att kläcka middagsidén men inte mer än lika lång tid för att koka upp en liten kastrull med pastavatten och koka färdigt tvåminutersnudlar att utföra. Bra femminutersmat alltså.

 

Jag tinade (nej, vem försöker jag lura. Det var de inte. Men de borde vara tinade.) laxfiléer, delade dem i ganska små bitar. Stekte med citronpeppar och hällde över en "ägglöda",som Casper säger, gjord på ägg, grädde, salt och vitpeppar. Och så lite grönsaker och en klick creme fraiche till det.

 

Dagens middag blev avancerad men oerhört god, fläskstek med skämsgratäng. Fläskstek är på ett sätt femminutersmat då den sköter sig själv i ugnen. Kryddas, bryns och sen i med stektermometer, 175 grader i ugnen. Men den tar ju sin modiga timme i ugnen så det gäller att ha lite framförhållning eller sätta igång med middagen tidigt. 

 

Skämsgratängen bestod av grönsaker på gränsen till att bli för gamla. Den bestod alltså av grönsaker som jag köpt av någon anledning men som blivit liggandes i botten av kylen. Den här gången var det en broccolibukett, en halv fänkål och några cm purjolök. Grönsakerna las i en form och över hälldes en blandning av grädde, creme fraiche, riven ost, pressad vitlök, salt och peppar. In i ugnen 40 minuter. Jag ställde in gratängen när steken var ca 45 grader i mitten. De blev så gott som färdiga samtidigt.

Det är knapert på receptfronten för tiden. Vi har återanvänt redan skrivna recept eller blivit bjudna på mat senaste veckan. Det är i o f s också ett sätt att spara tid i köket, att bjuda in sig till andra. Man slipper diska också.

Här har jag gått ett tag och filat på ett sorgligt, lite argt inlägg om förskolebarn som har förutfattade meningar angående vilka kläder och livsval som passar sig för pojkar respektive flickor. Men se, där fick jag ändra mig och tänka om.

 

Bakgrunden till detta är att Casper har en jättefin tokrosa mössa som han gillar. Den är varm också. Så en dag nu i veckan hämtade jag honom när han var ute och lekte på förskolegården. En av de äldre flickorna på en annan avdelning kom fram till mig och frågade skeptiskt:

- Är det verkligen hans mössa?

- Ja, svarade jag. Han tycker om den jättemycket och tycker den är fin.

 

Så gick jag och var ledsen över att han redan nu får veta av andra barn om vad som är "rätt och fel" och jag har gått och funderat över hur jag ska kunna stötta honom i framtiden för att han ska välja de vägar (och mössor) i livet som HAN vill och inte det som förväntas av honom eftersom han är pojke. Jag kände mig som den enda "genusmorsan"* i detta brukssamhälle och det kändes ensamt och tungt.

 

Dagen efter ville han inte ha den rosa mössan. Han tog den gröna istället och mitt hjärta sjönk ännu ett snäpp. Hade han påverkats av flickans kommentar?

 

Vid hämtning senare på dagen stöter jag på samma flicka. Hon ser fundersam ut men säger sen till mig:

- Varför har han inte på sig den fina mössan idag?

 

Det finns hopp om livet.

 

 

 

*"Genusmorsa" är inte så svårt att bli diagnostiserad som här i stan. En allmän uppfattning verkar vara att "jämtställdheten gått för långt" och "jag identifierar mig ju som kvinna" - citat från andra föräldrar på sonens förskola. 

 

Det har varit minimalt med matlagning i helgen. Bjudmat två gånger om!

 

För örvrigt kan jag tipsa om ett mellis som går på tre röda, smoothie. Vi gör den på lika delar grädde, turkisk yoghurt och frysta bär som stavmixas. Fast jag använder en föräldralögn: kallar den glass och serverar med sked. Alltid lurar det någon.

Folk som ser bebisar tenderar att påpeka deras utseende på något sätt. Sonen fick under hela sitt första år höra "Guuuuu, vad mycket hår han har!!" Och ja, det hade han. 

(fyra-fem månader gammal å¨bilden)

 

Matilda har tre standarfraser, än så länge, som brukar komma i den här ordningen. Det första är "Guuu, va stor/tjock hon är!", därefter "vilka stora ögon hon har!" och sist "Vad lik hon är dig!"

 

Den här veckan har vi ätit fisk två dagar i rad - bara för att det blev så gott första gången. Andra dagen var tillagningsstiden ca 20 minuter från det att jag klev in i köket - lagom tid, kan jag tycka. Första gången blev det lite längre tid.

 

Jag snubblade över mandelmjöl i den lokala Icabutiken. Dessutom var det extrapris på pangasiusfiléer (pegasus? Flygfisk?) och sockerärter så det blev egenpanerade fisk med mycket grönt till middag. Bra mycket godare än färdiga fiskpinnar och sjukt många mer husmorspoäng.

 

Ingredienser: Fiskfiléer, mandelmjöl (fast vanligt vetemjöl går säkerligen precis lika bra), ägg, salt, vitpeppar.

Tillbehör: Kokt broccoli, pasta/potatis, creme fraiche, sockerärter, sallad.

 

1. Sätt igång pasta- och broccolivatten i två kastruller. Häll i pastan och broccolin när vattnet kokar. 

2. Vispa ett ägg i en pastatallrik eller nåt sånt. Häll mjöl, salt och peppar i en annan. Det går alltid åt mer mjöl än vad man tror. Var dock försiktig med saltet (och låt för guds skull inte treåringen hålla i saltburken den här gången...), det behövs inte så mycket.

3. Vänd fiskfiléerna först i ägget, sen i mjölblandningen. Stek sen på inte allt för hög värme och inte allt för länge på bägge sidor.

 

Gott, gott, gott. Tummen upp från både föräldrar och barn.

En stor del av mig börjar ifrågasätta allmän rösträtt efter Uppdrag Gransknings program om näthat. Vad är det för nötter som säger "jag håller inte med om dina åsikter" genom att hota med våldtäkt och mord?! Jag ska inte säga mer än att jag hoppas att varje gång någon näthatar så drabbas de av hemorrojder, analklåda och ryggskott - samtidigt. Ketchupmamman  har beskrivit det så himla bra så jag ska inte fördjupa mig mer i det.

 

Det  jag tänkte säga något mer om är #nätkärlek. Alltså den här kampanjen där man ska skicka snälla mail till de man håller med, som man tycker skriver bra och beundrar. Detta ska, enligt kampanjstartarna (Aftonbladet...?) motverka näthatet. Är det bara jag som tycker att det låter som om  när ett barn blir nedslaget på skolgården, mobbat rentav, så säger lärarna till elevens kompisar att vara extra snällt mot just det barnet. Det kan ju inte hjälpa alls!! Det tar inte itu med problemet! Mobbarna kan fortsätta utan repressalier eftersom den mobbade ändå får stöd av sina kompisar. Trams, I tell you. Trams!

 

Sen säger jag inte att vi ska hålla på att mord- och våldtäktshota alla som mord- och våldtäktshotar heller. Öga-för-öga är inte riktigt min melodi. Men, för sjutton, någon måste ju agera mot P12:orna! Det måste bli lika straffbart att hota någon på nätet som i köttsliga livet. 

 

Sen kan jag säga så här (för att generalisera å det grövsta): Jag tänkte inte säga till Matilda att censurera sina åsikter men jag ska göra allt i min makt för att Casper bemöter sina medmänniskor med respekt - även på nätet.

Alltså, jag är inte så haj på sidan. Råkade publicera ett ofärdigt inlägg med mobilen och då gick det inte att ta bort det, bara ändra, så därför är gårdagens Dagens något kortfattad. 

 

I alla fall. Mat som sköter sig själv är ju en höjdare när man har barn som kräver uppmärksamhet. Därför blev det fläskfilé och broccoligratäng igår. 

 

Gratängen är en 1-2-3-gratäng, som vi kallar den. Stanningen består av 1 dl grädde, 2 ägg och 3 dl riven ost till 500 g grönsaker (+salt, peppar och andra kryddor du tycker smakar gott). Förkoka grönsakerna lite lätt, gärna med någon extra buljongtärning (antingen grönsaks- eller hönsbuljong). Lägg de i botten av en form, häll över stanningen och sen in i ugnen tills osten fått fin färg, kanske 30-40 minuter? 

 

 

Eftersom jag inte har så himla bra sifferminne brukar jag faktiskt köra all mat på 200 grader i ugnen. Det är litegrann som att köra i 60 km/h när man inte är riktigt säker på om det ska vara 50 eller 70 på vägen. Inte så mycket att man får böter, inte så lite att trafiken stannar. Lite så.

 

Tänk också på att lägga maten i två formar som får plats bredvid varandra i ugnen.

 

Casper fick nudlar (och grönsaker) som tillbehör. Inte så näringsrikt kanske, men uppskattat och uppätet.

Gris och grönt.

Idag tänkte jag göra en klassiker - pasta och köttfärsås. Köttfärsen tinades, grejerna plockades fram. Sen insåg jag att Casper inte kommer att äta det. Han gillar inte röror så om man vill vara helt säker på att hans middag bara kommer att bestå av pasta och grönsaker, då lagar man köttfärsås. Så han fick fiskpinnar. Färdiga från frysen, såna som innehåller mera pinne än fisk.

 

Han är nog förresten en av få som petar bort paneringen och äter fisken först.

 

 

Vi var idag på Konstköpings Norrmuseum, höll jag på att skriva. Asch, jag börjar om. Vi var på Norrköpings Konstmuseum. Vi kan väl tryggt säga att vi aldrig gått igenom någon utställning så fort som vi gjorde idag. Casper såg verkligen inte tjusningen av att långsamt gå runt och titta på fina tavlor och skulpturer. Överlag är det sällan något stillasittande intresserar honom så till vida det inte handlar om digital karaktär. Så vi sprang genom sex olika utställningar, hoppade över några soffor och tryckte på hissknapparna istället.

 

I källaren fanns det en ateljé där både barn och vuxna kunde skapa egna alster i ledning av en muséepedagog. Temat för dagen var "vad jag gillar" och det fanns silkespapper, akrylfärger, saxar, lim och träbitar att skapa med. Casper funderade lite, bad om färg och började måla på ett papper.

 

- Vad målar du för något? frågade pedagogen.

- Pannkakor, svarade Casper nöjt.

 

(Här fanns tanken om att lägga in en bild med hans färdiga alster men målningen glömdes på vår bils tak när vi skulle åka hem så konstverket ligger någonstans i Norrköpings centrum för allmän beskådan.)

Om jag tyckte att jag spenderade lång tid i köket igår var det ingenting mot vad jag har gjort idag; tre timmar från idé till färdigt resultat. 

 

För ett par veckor sedan tänkte jag laga en rättikagratäng och hade därför införskaffat hur mycket rättika som helst. Sen rann tillfället ut i sanden och rättikan har legat och blängt på mig i kylen sedan dess och muttrat något om att "om du inte tillagar mig snart blir jag dålig". Sagt och gjort, rättikagratäng stod på agendan. Till det: baconlindade och fetaostfyllda kycklingfiléer. 

 

Efter att ha skalat och skivat ett halvkilo rättika upptäcker jag att hälften av ingredienserna fattas så strax efter fem tar jag sonen i handen och drar till affären. 

 

Väl hemma läser jag receptet en gång till och ser då att gratängen ska vara inne i ugnen i över en timme. Sonen fick stekt korv och makaroner till middag idag...

 

(Vi vuxna fick också middag så småningom och det var lyckligtvis riktigt gott. Kommer nog lagas igen, fast med bättre framförhållning.)

- Ajdå, vi har 800 g köttfärs i kylen som MÅSTE ätas upp, sa maken med eftertryck.

- Vad gör vi med så mycket köttfärs? undrade jag.

- Köttfärslimpa? Föreslog maken.

 

Egentligen borde jag inte skriva det här. Jag har spenderat enåenhalv timme i köket idag... Maken var hemma, underhöll barnen och jag firade min smittfrihet med en köttfärslimpa. Jag har aldrig lagat köttfärslimpa förut så det var en prövning, både i att läsa recept och receptomvandla. Lagom in i halva receptet brukar jag nämligen glömma bort att dubbla eller halvera eller vad jag nu håller på med så slutresultaten brukar bli sådär.

 

Men idag gick det bra. Det verkar vara svårt att misslyckas med köttfärslimpa, jag kunde i alla fall i princip köra utan måttsats (dumdristigt nog...) och det blev gott ändå. Det kanske går lite snabbare nästa gång men i o m att den ska vara inne i ugnen i nästan en timme är det knappast något helvetestimmesrecept.

 

Men HÄR är receptet.

 

Till detta serverades gårdagens mos till oss föräldrar och nygjort potatismos till sonen. Och sallad, givetvis.

 

(Och det är inte bara jag som lagar mat härihuset, ska ni veta. Men det är bara jag som skriver om det.)

Jag insåg med viss förskräckelse det fram mot vårkanten är 15 (!!) år sedan jag och maken träffades. Vi har snart känt varandra längre än vad vi inte...känt...varandra... (Hängde ni med på det?) Å andra sidan firar vi bara två års bröllopsdag i sommar. Vissa kallar oss sena i starten, vi själva väljer att skynda lite långsamt.