Vi har ingen tv-box här hemma så om vi ska kolla på tv är det Svt (1, 2, barn- och kunskapskanalen), fyran och sexan som gäller. Vi känner oss rätt nöjda med det, för det mesta i alla fall. Dessvärre ligger vårt hus i någon form av tv-skugga vilket innebär att fyrans och sexans signal inte når fram till oss 20 av dygnets 24 timmar. Vi skulle kunna säga att vi för det mesta har Skogs-tv delux. Skogs-tv par exellence. Så mycket mer Skogstv än det här går inte att få.

 

MEN.

 

När fyran och sexan väl funkar, då skulle man kunna tro att livet är en fest. Om det inte vore så att det enda jag någonsin får se av fyran är Farmen och Hem till gården. 

I min iver att effektivisera matlagningen testade jag idag färdiga köttbullar i gräddsås, konservburksstyle. Till detta skulle jag serverat potatismos till sonen men efter ett dygn i misär ORKADE jag inte skala potatis utan han fick hålla till godo med broccoli- och blomkålsmos. Tidigare har han ätit det med god aptit men idag blev vi osams under tillagningen så då vägrade han att ens smaka. Happ. 

 

(Ett halvt blomkålshuvud och ett gäng broccolibuketter kokar i två dl grädde och en hönsbuljongtärning tills blomkålen är mjuk. Mindre bitar - kortare tid. Stavmixa och smaksätt med salt, smör och vitpeppar efter behag.)

 

Köttbullarna fick ett definitivt nja från oss föräldrar. Smaklösa, degiga och små. Såsen var väl inte direkt gräddig, snarare skolbespisningsaktigt brunslemmig. 

 

Men frågar vi sonen ger han två tummar upp. Burken tog slut.

Då har man kommit ut på andra sidan. Andra sidan magsjukan, alltså.

 

Det värsta med att vara först i familjen med att få magsjukan är att när man försiktigt börjar stå på darriga ben och kisa mot solen, då är det dags att ta hand om de andra som ligger däckade. Det är alltså bäst att vara sist, då blir man mest omhuldad.

 

Innan jag fick barn såg jag fram emot januari och februari - gnistrande kalla vintermånader, chans till snö och frostbitna kinder. Efter att vi fått barn gör vi inget annat än att längtar efter knoppsprickning och porlande bäckar medan vi torkar kräk och lyssnar efter skällande krupphosta.

 

Jag läste i Hemmets Journal (på toa, givetvis) att ett vaccin mot vinterkräksjuka skulle vara på ingång inom kort, men efter en googling ser jag att uppgifterna kan vara felakiga.  Oavsett, om och när det kommer, kommer vi stå först i vaccinationskön, sanna mina ord. Sen skaffar vi vinterhus i Spanien. 

Grabben är inte morgonhungrig. Precis som sin far behöver han ställtid på morgonen för att äta frukost. Jag kan äta frukost i sömnen utan svårigheter men Casper får knappt i sig något innan klockan nio-tio - oavsett hur tidigt han vaknar. Därför blir det lite knepigt när han ska vara på förskolan klockan halv nio.

 

Så för att döva myten om att jag skulle vara någon supermorsa (heh, jag kan ju inbilla mig att ryktet finns i alla fall) kan jag berätta hur frukostarna ser ut en vardagmorgon:

 

Två teskedar Danonino-"yoghurt" (med E-nummer, socker och ämnen som hjälper till att bevara oss efter döden), några tuggor äggvita från ett kokt ägg och avslickat smör från en kvarts rostad macka.

 

Ibland inte ens det. Och vi trugar och trugar och trugar. Vi skäller. Och trugar lite till, allt framför Bolibompa. Ibland önskar jag att de hade "Frukostrace" istället för "Klädrace". 

 

Jag kan väl bara tänka mig att han är en så kallad "pedagogisk utmaning" strax innan lunch.

I vanliga fall är måndagar vår pannkaksdag. Det är liksom enda sättet att få hem grabben från öppna förskolan utan tvång och tårar. Dessutom är det rätt bra att ha en dag i veckan, precis som lördagsgodis, så det inte överdoseras. En sista fördel är att det då blir restpannkakor till frukost dagen efter, vilket kan behövas då det är full fart på förskolan (stängda förskolan...?) under tisdagen. Jag kanske borde byta namn till Pannkaksmamman. 

 

I alla fall. 

 

Idag bröt vi mönstret och lagade annan femminutersmat. Även femkronorsmat, för den delen - blodkorv. Inte så high fasion direkt men relativt uppskattat av sonen. Servera med juice och sallad så järnet upptas ordentligt. Och kom ihåg dagen efter vad ni ätit och bli icke förfärade.

Det är visst obligatoriskt och kommer i samma stund som första knodden får sitt personnummer. Det dåliga samvetet. Jag har för inställning att jag gör så gott jag kan och jag brukar inte sitta och gräma mig över vad jag kunde gjort bättre.

 

MEN.

 

Vid några tillfällen har det varit svårt att värja sig mot det dåliga samvetet. Som när man har höjt rösten till sonen lite för högt, lite för snabbt och lite för oproportioneligt mot vad som egentligen har hänt. Eller när man har burit in ett sovande barn till sovrummet och råkat slå hans huvud i dörrkarmen. Eller som ikväll, när jag råkade klippa lilltjejen i fingret när jag skulle klippa naglarna.

 

- Det kommer blooood! deklarerade storebror förfärat. 

- Ja, älskling. Men mamma fick nog mest ont.

Det finns nog någon naturlag gällande föräldraskap som innefattar att OM barnen blir sjuka, så blir de inte det den veckan det är lugnt på jobbet eller när man ändå bara hade tänkt vara hemma.

 

Igår hade vi tänkt gå på 40-årskalas - första tillställningen efter barnafödandet som krävde finklänning, smink och skor med klack. Jag hade t o m tänkt duscha OCH använda parfym! Efter idoga förhandlingar hade jag vunnit fyllechaffisstriden. Ni fattar, jag såg fram emot det här.

 

Casper vaknar på morgonen med igenklistrade ögon. Googlar ögoninflammation. Ofarligt men mycket smittsamt. En av oss får gå. Vi klunsar, jag vinner.

 

Två timmar innan avfärd. Casper kräks. Sällan (ytterst sällan!) har jag varit glad över att ha grannskapets fulaste skinnsoffa. Han får dryga 39 graders feber. Vinterkräk?? Vi ställer fram hinkar, blåbärssoppa, Loka och vätskeersättning och förbereder oss på några helvetesdygn. Vi sms:ar jubilaren och ber så hemskt mycket om ursäkt och önskar en trevlig kväll. Hoppar i mjukisbyxorna.

 

Grabben somnar framför tv:n och vaknar tre timmar senare feberfri och lördagsgodissugen. Man kan ju ana en konspiration.

Det blir nog inga matbilder heller. Jag föredrar att äta min mat varm.

Jag är inget fan av många ingredienser eller recept med många punkter. En av mina svagheter är att jag är askass på att läsa instruktioner, tabeller och diagram. Därför lagar jag mat på känn och kommer förmodligen sällan skriva ut exakta mått. Dessutom missar jag alltid bussen. Kanske har jag fått den egenskapen av min mamma?

 

Jag lärde mig steka pannkakor redan på lågstadiet, mams hade lärt mig receptet och lät mig använda spisen alldeles själv (vilket jag tvivlar starkt på att jag kommer låta mina barn göra i samma ålder. Mina nerver...herregud!): 4 ägg, en liter mjölk och lagom mycket mjöl. Idag har jag i ett extra ägg och adderar en smula salt för smakens skull.

 

Ikväll blev det tacogratäng till middag. Överbliven tacofärs, stekt lök och kokt broccoli blandades i en ugnssäker form. På med en liten burk creme fraiche och lite riven ost. In i ugnen, 200 grader i ugnen tills dess att osten smält. Tjoff, tjoff.

 

I detta hushållet äter minst en enligt LCHF och våra respektive föräldrar äter även de enligt den läran så vi använder fullfeta (och gärna ekologiska) produkter och adderar kolhydraterna vid sidan om för barn, besökare och icke renläriga. Inte så krångligt och mycket godare. Men jag försäkrar er att det inte kommer bli en bantarblogg av det hela. Möjligtvis kommer jag att skryta lite (mycket) när jag gått i mål men jag kommer inte hålla på att försöka frälsa eventuella läsare. Var och en är salig i sin tro. Amen.

Efter att ha smittat alla i hushållet med förkylning påbörjar sonen nästa korståg - ögoninflammation. Och visst kliar det lite i ögonen nu? Eller?

 

Jag, och säkerligen många med mig, lider av svår hypokondri när det gäller smittsamma barnsjukdomar. Går det löss på förskolan, då kliar det som sjutton i hårbotten oavsett om där finns löss eller inte. Magsjuka i omgivningen - illamåndet kommer som ett brev på posten. För att inte tala om mask...

 

Än så länge har vi varit förskonade både från löss och mask (Peppar, peppar, ät en hel jäkla tall!!!) men det är väl bara en tidsfråga. Förresten har jag lärt mig den hårda vägen att aldrig säga att "vi har minsann aldrig haft..." eller "nu är det ju jättelänge sen Casper var sjuk i...". Meningarna man ska säga är "Just NU är vi friska" eller "Vi väntar bara på att insjukna i...". Då har vi helgarderat oss.

Jag tror det finns en tomte i min telefon som ibland byter ut mina barn mot troll när jag inte tittar. Förklara annars hur det här:

 

kan bli det här?

Jag var på efterkontroll i veckan, dvs den barnmorskeundersökning som görs två-tre månader efter förlossning. Eller underredesbesiktning som jag väljer att kalla den. Jag blev godkänd och fick i alla fall inte körförbud, om än med en anmärkning. Barnmorskan, som var av det äldre gardet, kikade i min journal och sa lite bekymrat och lite förebrående:

- Jag ser att du vägde tio kg mindre på inskrivningen.

- Ja, svarade jag glatt. Det är min superhjälteförmåga att gå upp jättejättemycket i vikt under graviditeten och sen inte gå ner det efteråt.

 

En annan av mina superhjälteförmågor är att pladdra för mycket och tvångsmässigt skämta när jag är nervös.

Vardagsmorgon klockan sju:

-Upp och hoppa, vakna nu!

 

Sonen mumlar "Sova mera.."

Kroppen seg och tung som lera.

 

Vadan detta? undrar mamma.

Helger vaknar'n med det samma.

 

Frukost fixas, frallor fram

Stora äter knappt ett gram

 

Tänder borstas, kläder på.

Många plagg ty kallt som få.

 

Barnet ålar, kryper, slår

 

Stora segar fram till grinden

lägger sen min hand mot kinden.

 

-Mamma komma hämta sen?

-Absolut, såklart min vän.

 

Sonen tar en vän i handen

går och gräver sen i sanden.

 

Jag står kvar och önskar så

att vardagsmorgnar slapp va grå.

Idag blev det biffar till middag. Nu när Casper börjar bli äldre får han vara med och laga eftersom det tar lite längre tid än fem minuter. Men det är tålamodsprövande, minst sagt... Jag försöker ge honom små uppdrag under tiden för att han inte ska slabba ut all färs över golvet, typ "hämta två skedar" eller skära gurka (med en slö kniv, typ en lilleman eller en vanlig ätkniv. Jag vill gärna att han behåller sina lemmar ett tag till.).

 

Det som behövs till biffarna är: Färs (typ 500g), ett ägg, en skvätt grädde, salt, peppar, valfria kryddor. Just nu gillar jag muskot. Rosmarin eller timjan är också gott till. Man kan ha i fetaost också. Eller nåt annat. Eller inget alls.

 

1. Blanda ägg, grädde och kryddor. Häll i färsen.

2. Forma till biffar och stek ganska långsamt.

 

Om de steks i för hög värme eller för länge blir de lätt torra och ganska tråkiga, de ska bara vara precis genomstekta. Jag brukar låta Casper forma biffarna och lägga i stekpannan, med risk för den estetiska utgåvan. Det kan tilläggas att om man har barn i "stoppa allt i munnen"-åldern så kan nöt- eller kalvfärs vara att föredra framför fläsk- eller iblandfärs och framför allt kycklingfärs, så man slipper noja över att telningen får i sig för mycket rått kött. 

 

Tillbehör? Eftersom tillverkningsprocessen är ganska tålamodskrävande brukar jag glömma bort tillbehören fram tills dess att första satsen biffar är färdiga. Därför brukar det i ärlighetens namn bli makaroner... Och grönsaker. Vill man piffa till snabbmakaronerna häller man i lite gröna ärter (ärtor? ärts?) och kokar tillsammans med dem. Plättlätt. 

 

Sås? Har man några minuter extra innan helvetet bryter loss kan man göra en sås av gucket som blir i botten av stekpannan. Men det är jag kass på så jag brukar servera en färdig burksås, typ bea.

Om någon hade frågat mig på vilket sätt jag har förändrats efter att jag fått barn hade jag förmodligen svarat att jag äter mer grönsaker än förr. Jag har blivit nitisk angående grönsaker. Förmodligen för nitisk. Gissa vem som skickade med sonen grönsaksstavar när han skulle på jullunch?

 

Det som äts mest och i princip till alla varma måltider är gurka, tomat  och babyspenatblad. Ibland blir det majs, kokt broccoli eller blomkål. Men i ärlighetens namn är det bara gurka, majs och ibland någon körsbärstomat som Casper äter men jag lägger upp lite av varje på hans tallrik så han vänjer sig vid utseendet. Man kan ju försöka i alla fall.

 

Nock om grönsaker, nu går vi på proteinerna istället. En av mina favoritlaxrätter är lax i ugn, lätt att förbereda och sköter sig själv. Det tar inte fem minuter innan maten är på bordet men förberedelsetiden är minimal, därför kvalar den in i femminuterreceptsklubben.

 

Det som krävs är: tinade laxfiléer, creme fraishe, pepparrotsvisp, salt, vitpeppar, citronsaft. (Om du saknar citronsaft eller vitpeppar, ta citronpeppar istället. Minst lika gott.)

 

1. Lägg fisken i en form, häll på lite citronsaft, salt och vitpeppar.

2. Blanda creme fraishe och pepparrotsvisp tills du tycker det sakar gott och kleta det på fisken, ett litet täcke på varje filé är lagom.

3. In i ugnen, 200 grader i 20-25 minuter.

 

Den här rätten går ju också att variera i det oändliga, man måste inte ha pepparrotsvisp utan kan blanda creme fraishen med kaviar, dill eller fetaost. 

 

Tillbehör då? Kokt potatis för den som gillar det. Dela den i små bitar så går det fort att koka.

Man läser dagligen om folk som vardagslyxar med stearinljusbelysta skumbad, nybakta frallor och rena sängkläder men det är sällan man hör om vardagssunket. Så här ser min topp-tio vardagssunkslista ut:

 

* Full soptunna måndag eftermiddag. Sopbilen kommer på fredag - veckan efter.

* Bil som måste skrapas.

* Bil som måste skrapas. På insidan.

* Slut på hushållspapper så toapapper måste användas i köket.

* Att använda samma strumpor två dagar i rad för att man glömt att tvätta.

* Hål i cykelsadelns sömmar så vatten har läckt in. När man då sätter sig blir man blöt på ett "jag har kissat på mig"-sätt.

* Slut på smör så frukostmackan får intas utan. 

* Trasig glödlampa i badrummet och man glömmer gång på gång att köpa nya när man handlar.

* Oklippta barnnaglar.

* Grus i sängen.

En god vän, eM, sa en gång att det finns två olika sorters människor, de som har principer och de som har barn.

 

En gång för länge sedan deklarerade jag att jag minsann aldrig skulle hota med något jag inte skulle kunna realisera, dvs "kommer du inte nu så går jag själv"-lögnen skulle aldrig kunna omsättas i praktiken eftersom jag (förmodligen) inte (medvetet) skulle lämna honom ensam inne på Ica Maxi en fredag eftermiddag efter löning.

 

Så jag tullar lite på den.

 

Ibland blir det ett "om du inte kommer nu så klär JAG på mig!" eller "kom nu! Annars startar jag bilen!!". Rent principiellt har jag ju inte kommit med tomma hot även om innebörden eventuellt, kanske, möjligtvis i en snart treårings huvud skulle kunna tolkas annorlunda.

 

 

 

Om lilltjejen fortsätter i sin tillväxttakt kommer hon väga ett kvarts ton och vara drygt nio meter lång när hon tar studenten.

 

Eller:

Hon har ökat sin vikt med 60% på nio veckor. 

 

Just sayin. Hon kallas inte Lilla feta näktergalen för inget.

Jag vet, man ska inte ljuga. Men i krig och föräldraskap får man väl göra lite undantag bara för att vardagen ska gå lite, lite smidigare.

 

Mina favvolögner, utan inbördes ordning:

 

I kaffekoppen finns cola, julmust, varm eller kall choklad - en helt vanlig vardag!

 

När telningen lagt ner en vara man absolut inte tänkt att köpa kan man dra till med att det helt enkelt inte är till salu. Funkar förmodligen inte så högt upp i åldrarna men min snart treåring går på det än så länge. Besläktad med "mamma har inga pengar"-lögnen.

 

Min snart treåring har väldens sämsta tidsuppfattning. "Imorgon" eller "Epte fovit" (Efter att jag sovit) kan betyda allt från "om en liten stund" till "nästa år". När han således föreslår Busfabriken som lördagsaktivitet kan man helt enkelt svara "imorgon" och han nöjer sig med det.

 

 

Ole dole doff.

Kinkelane cough.

Cocillana binkebana.

ole dole doff.

 

Fyra av fyra möjliga insjuknade i förkylning. Host, snörvel, gnäll och ett evigt användande av snorpapper. Enligt Emil har han det värst eftersom han dessutom har träningsvärk efter att ha agerat flytthjälp i helgen. 

Ser att P3 Guld delar ut pris för bästa dans.
Radiodans, alltså?

 

Med ojämna mellanrum tänker jag "Ris? Det var ju länge sedan vi åt. Och Casper tycker ju om det. Bra, det gör jag!". Sen tillagar jag lunch eller middag, vi äter och sen inser jag varför det var länge sen vi åt ris.

 

 

Det hamnar ju överallt!!!!!

 

Nåja. Kokoskyckling är dagens barnvänliga recept. Det tar lite längre tid (ca 30 min) att göra så risken finns att kidsen måste mutas* under tiden. 

 

Det som behövs: Ris, kyckling, lök, paprika, broccoli, kokosmjölk, röd currypasta, salt, peppar, (grönsaksstavar och tålamod).

 

1. Koka ris på valfritt sätt. Själv är jag världssämst på att koka ris på traditionellt sätt - antingen bränns det i botten eller så blir det inte färdigkokt (eller bägge delar) så jag föredrar påsris. Eller skit i riset och ta nåt annat istället.

 

2. Hacka lök, strimla kyckling, skär paprika och broccoli i lagom stora bitar bitar.

 

3. Stek löken och kycklingen.

 

4. Tillsätt kokosmjölk och röd currypasta.

 

5. Red med maizena eller liknande.

 

5. Häll i grönsakerna.

 

6. Smaka av med salt och peppar.

 

7. Låt puttra tills grönsakerna är lagom spänstiga och riset är färdigt.

 

Servera gärna med lite creme fraishe eller yoghurt.

 

Detta är en rätt som man med fördel kan anpassa till vemsomhelst - tillsätt andra grönsaker (bambuskott, blomkål, minimajs - you name it!) eller varför inte räkor eller fisk istället för kyckling?

 

*Mutor: Innanmiddagenmutor härihuset består mestadels av grönsaksstavar eller vattenlek. Ställ barnet på en stol vid vasken, ställ en bunke och ett dl-mått i diskhon och ladda upp med mopp och tålamod. Det blir blaskigt men man får några minuter för sig själv till grönsakshackning.

-Du måste äta upp din mat innan du får mera grönsaker!

Snor i näsan, host i halsen. Sängen lockar för en stund.

Huvet tungt och sirapssegt, den som ändå fick en blund.

 

Lilla hungrig, värmer flaska. Sätter oss bekvämt i soffa.

Stora klänger, borde rastas. Häller kaffet ner i toffla.

 

-Mamma titta! Mycket kladd! säger Stora med ett skratt.

Mamman hämtar hink och mopp, städar tämligen tafatt.

 

Mamma Scan och makaroner duger gott för denna dan.

-Inte sugen, säger Stora.

-Tyst och ät din mat (för fan).

 

Alvedon och en kopp kaffe, det är dagens hårdvaluta.

Sätter barnet framför tv:n, russin får bli Storas muta.

 

Blöjor byts och dagen går, snart ska barnen gå till sängs.

-Inte sova!! tjuter Stora. Mamman kryper ner och trängs.

 

Barnen ligger nu i sängen, sover tungt och snarkar lätt.

Mamman stryker över håret, lägger sedan täcken rätt.

 

Ber om ursäkt, mina hjärtan. Ni förtjänar mer än så.

Imorgon har jag nya krafter och en helt ny stressnivå.

 

För att vara så ohyggligt kräsen är det riktigt märkligt att allt som har haft kontakt med vatten slinker ner i tvåochnåntingåringens mage. Lax är en favorit, både kall- och varmrökt, gravad, stekt, ugnsbakad, kokt och på tv. Och med tanke på alla omegafettsyror han intagit räknar jag kallt med att han utvecklar någon form av superprogramvara och försörjer mig på min ålders höst.

 

Nåja.

 

Rör ihop ägg, grädde och ev lite riven ost. Stek i stekpanna och lägg äggröran på tallriken. Skär några gurkstavar och tomatklyftor, strö över några babyspenatblad (men räkna inte med att de blir uppätna). Öppna paketet med kallrökt lax. Har jag ett par sekunder extra lägger jag till lite pasta eller en bit bröd för tallriksmodellens (samvetets...?) skull. 

 

Enjoy.

 

 

 

Ni vet känslan när man kör förbi en poliskontroll?

 

Först en snabb inandning, sen en koll på hastighetsmätaren. Sen en mixup av impulserna att både andas ut långsamt och räcka ut tungan till polisen... 

Kruppen ljuder genom natten 

-Såja, såja lilla skatten.

 

Hör det låter i ditt bröst,

piper, rosslar, vill ha tröst.

 

Liten kropp som klamrar fast.

Blir ännu mindre i en hast.

 

Liten kille kramas hårt.

Mammans hjärta plågas svårt.

 

Ut i kylan, bunkra opp

med varma filtar, saft i kopp.

 

Lilla mänskan får nu ro

Är det över nu, månntro?

 

Ögon tunga, börjar blunda.

Långt i fjärran morgon stunda.

 

Mamman sitter kvar en stund. 

Pussar lätt på kind så rund.

 

Sakta rinner liten tår

av sorgsen lycka, i hans hår.

 

Dagens lunch tog ungefär 40 sekunder att tillaga. Vi värmde helt enkelt på pannkakorna från igår.

 

Jag är förresten en ivrig pannkaksanhängare. Det går att variera i det oändliga och är väl i princip det enda som slinker ner när sonen matvägrar av någon anledning (sjukdom, tandsprickning, utvecklingsfas...). Favoriten är helt vanliga pannkakor med sylt eller socker men jag lurar honom ibland och river ner grönsaker och/eller byter ut vetemjölet mot någon grövre variant. Gårdagens pannkakor gjordes på fint rågmjöl och morötter. Casper såg smeten och sa:

- Cappe inte äta det.

- Bajskorv, sa jag inte. Men jag tänkte det och lät honom istället sitta med surfplattan medan jag stekte färdigt. Och då åt han med god aptit eftersom de nyttigare pannkakorna ser precis ut som helt vanliga.

 

Det är sådana små föräldralögner som gör vardagen lite, lite lättare.

Okej att lillasyster är rundlätt, har lite mörk röst och kort hår med missgynnande hårfäste men storebror behöver väl ändå inte kalla henne för Mantilda...

"Köpa mela, mamma!"

 

Det verkar vara universallösningen när något är slut eller borta, i alla fall enligt Casper. Visst, jag kan förstå hans resonemang men var sjutton hittar jag snö i detaljhandeln?

Femminutersmamman kanske borde förklaras. Det handlar inte bara om att jag skulle kunna betala en smärre summa pengar för att få en stunds extra sömn på morgonen. För ungefär ett år sedan fick maken ett tremånadersvik i Malmö och bodde i veckorna i mina föräldrars källare. Själv jobbade jag 80%, var ensam ansvarig för hus (nåja, lägenhet) hem och den nyblivna tvååringen. Till råga på allt var jag nygravid, illamående och så trött man bara kan vara när man precis blivit på tjocken.

Det var alltså mitt ansvar att se till att helvetestimmen* gick så smidigt som möjligt och jag blev således mer eller mindre expert på att fixa middagar på ungefär fem minuter, allt för att undvika kaos och hålla mig vid mina sinnens fulla bruk. Då tänkte jag att andra kanske också ville ta del av mina femminutersrecept genom en blogg men det blev (som så mycket annat man tänker genomföra) inte av. Men nu så!

Det kanske inte blir så himla många mattips, för i ärlighetens namn tycker jag att det är skittrist med bilder på en helt vanlig middag (överlag gör sig mat himla dåligt på bild). Men vi behåller namnet.

*Helvetestimmen: Mellan kl 17 och 18 en vardagkväll, dvs den tid det tar från det att man kliver in genom dörren efter att ha slutat jobbet och hämtat på förskolan tills dess att maten står på bordet. Småbarnsföräldrar nickar instämmande vid det här läget. De andra får försöka att föreställa sig en överhungrig, övertrött och övertrotsig tvååring som man ska försöka prata glatt och entusiasmerande med samtidigt som man lagar middag. You do the math. Det funkar som mest i tio minuter, sen är det något som går snett.

Det är väl lite symtomatiskt - just när första inlägget ska skrivas vaknar Matilda, (åtta veckor och en dag idag) och känner inte för att bara ligga stilla och titta på sängmobilen en stund. Casper, (två år, tio månader och en dag idag) sitter framför youtube (hoppas jag...) och navigerar runt på surfplattan bättre än vem som helst från 00-generationen*. 

 

Den här bloggen hoppas jag kunna handla om reflektioner och ögonblicksbilder kring mitt föräldraskap. Bläh, det lät skittråkigt. Den kommer i alla fall inte handla om mode för jag går fortfarande i mammabyxor från 2009. Eller träning, för det är skittråkigt och ger alla andra (och framför allt mig) dåligt samvete.

 

Under tiden som blogginlägget fortsätter vill Casper, som nu tröttnat på surfplattan, att jag ska navigera bilhissen i hans leksaksgarage, ha låtsasdricka, kolla på Bärgarn på TV och sitta bredvid mig bara för att bita mig kärleksfullt i sidan.

 

Nytt försök för bloggskrivande. Efter i runda slängar tjugo sekunder är det dags för en bajsblöja. På't igen. Tre ord skrivna, två strukna och telefonen ringer. Jag inser att det här kan bli en utmaning.

 

 

 

 

 

 

 

 

*00-generationen: Folk av äldre gardet. De som låter videon (ja, de har fortfarande video) blinka på 00.00 eftersom de inte vet hur de ska ställa in klockan.