Idag gav vi alla Caspers nappar till Påskharen. Påskharen har nämligen miljarders harbebisar som inte äger en endaste napp och skriker hela nätterna. Men han är ett hyvens hardjur (höll på att skriva gnagare men harar och kaniner är tydligen inte det. Alltid lär man sig nåt.) som gav Casper ett stort paket innehållande en tågbana, elektriskt lok och godis som tack.

 

Vi har försökt att förbereda honom i veckor inför det här nappavslutet. Vi har pratat om att ge bort alla nappar och att han ska få paket av Påskharen och vi trodde att det skulle ta skruv. Han har ju varit en paketoman av rang sedan julafton och har öppnat många låtsaspaket per dag i flera månader. Men den senaste veckan har han tittat på oss, med en ensam tår som rullat långsamt ner för kinden, och tyst viskat "Jag vill inte ha paket...".

 

Nåja, han har fyllt tre. Det är dags att sluta med nappen. Så. Hårda tag. Inte backa ur nu. 

 

Så blev det dagen D. Han gav faktiskt ifrån sig napparna utan knussel och skuttade ut i skogen för att leta efter påskharen, hittade sitt paket och lekte glatt med tågbanan hela kvällen. Så blev det dags för sängen. Han tittade upp på sin pappa och frågade "Nappen, då?" "Nej, de har du gett bort till Påskharen" fick han till svar. Han blev tyst. Pappan säger "God natt, mamma och pappar älskar dig!"

 

och fick tillbaka ett ytterst besviket "Nej."

Vi har varit på resande fot i över två veckor. Lilltjejen har blivit döpt och även blvit sjuk vilket har tagit ganska mycket kraft och energi från bloggandet.

 

Men nu är hon så gott som frisk från sin förkylning (med inhalationer och barnakutenbesök som följd) och vi andra börjar komma tillbaka efter vaknätter och rubbade rutiner. Så nu ska det väl bli ordning på bloggandet igen. Förhoppningsvis.

Då var Matilda döpt. Jag kan ju säga så här att fem minuter innan dopet hade Casper rena byxor med skjortan prydligt nedstoppad och var hel och ren. Fyra minuter innan ingång snubblade han i en lerpöl. Två minuter innan ingångsmusiken startade trillade han med kinden före i en skrovlig tegelvägg och skrapade upp ett präktigt skrubbsår och droppade blod på blod på sin skjorta och lillasysters dopklänning. 

 

Men lilltjejen blev döpt, storebror tog sig två smakprov av dopvattnet och utforskade både sakristia och föräldrarnas tålamod under akten. 

 

Håhåjaja.

 

Vi kan väl lugnt säga att han har en selektiv hörsel nuförtiden. Jag vet inte riktigt vilket som är värst, att han struntar i att svara eller att han säger nej och går därifrån så fort man ber honom om något.