När jag var liten och fyllde fyra år (eller var det femårsdagen?)  var min mamma sjuk och vi kunde inte fira min födelsedag med ett kalas. Därför firade vi det ett halvår senare, med tårta, kompisar och hela baletten. Sedan dess har jag liksom uppmärksammat min halvårsdag nästintill varje år. Kanske inte med tårta och serpentiner men en liten tanke och eventuellt lite efterrätt.

 

I alla fall. I våras fyllde Casper tre år och vi hade planerat att ha kalas för honom. Inbjudningarna var utskickade och bollen var i rullning, så att säga. Vi firade honom ordentligt på själva födelsedagen med paketöppning till frukost, spårvagnsåkande och fika på stan men när vi sen skulle ha själva kalaset blev Matilda sjuk i RS-virus och läkarna avrådde från oss från att låta henne träffa folk. Så vi skickade ut meddelanden till folket om att kalaset blivit inställt och att vi skulle ha det lite längre fram i sommar istället. Men så kom det en flytt och lite sånt i vägen så vi fick helt enkelt se det som uppskjutet till fyraårsdagen istället, även om tanken sved lite i hjärteroten.

 

I sommar har vi blivit bjudna på lite kalas och Casper har glatt traskat dit med vattenkammat hår och paket i handen. Men sista gången vi var iväg frågade Casper lite försiktigt: "När ska jag ha kalas?". Aj. Den sved rejält... Men så kom jag till att tänka på min egen barndom och mitt halvårskalas och så vips, ett par veckor senare fick Casper bjuda in mormor, morfar, morbror och respektive till kalas och få jordgubbstårta och paket och blåsa ut ljus.

 

Jag anar att det här kan bli en trend i det Bäckströmska hushållet. Då har vi fyra familjemedlemmar kalas åtta gånger per år, företrädesvis vår och höst. Lägg då till mor- och farföräldrar, våra syskon och sedan de enkalasiga vännerna och... Hmmm. Får man familjerabatt på Viktväktarna?