Matning och matlagning är ju ett intrikat logistiskt mönster härihuset. Jag försöker få alla i familjen att äta vid hyfsat samma tider men det blir ju lite meckigt då bebisen inte äter samma mat som vi gör och den mat hon äter måste hon matas med (hur mycket hon än tror att hon kan själv...). Vi ser framemot den dagen då hon äter samma mat som oss, med tallrik och bestick och utan att spilla allt för mycket, i den ordningen ungefär.

 

Emil jobbar ju ofta kvällar så det är ju jag som får fixa middagslagningen själv de flesta kvällar i veckan. Det börjar bli rutin och när allt funkar känner jag mig som ett väloljat matlagningsmaskineri.

 

Häromdagen såg det ut såhär, lite förenklat:

- Jag satte på ugnen och en gryta med potatisvatten.

- Jag skalade potatis och började koka dessa.

- Jag brynte kotletter ("Köttben", som treåringen kallar det.) och slängde in dem i ugnen.

- Under de tio minuter som var kvar värmde jag Matildas mat, matade henne, gjorde sås, skalade och hackade grönsaker till sallad och dukade bordet. Sen hällde jag av potatisvattnet och tog ut kotletterna ur ugnen. Puha.

 

Var Casper höll hus? I soffan framför Angry Birds.

 

Jag undrar verkligen hur folk klarade sig på stenåldern då man inte kunde muta de äldre barnen med mobilspel och/eller en film under tiden som matlagningen pågick. Det räcker liksom med 10-månadersbebisen som hasar sig runt och äter rester (och skräp, damm, skor, papper...) under bordet och vid mina fötter under tiden som jag lagar mat. Att addera en understimulerad, trotsig och hungrig treochetthalvtåring är ju liksom inte direkt vägen till mindfullness om man säger så. 

Summan av arbetslösa i det Bäckströmska hushållet verkar vara konstant. Ja, eller i skrivande stund är jag ju faktiskt inte arbetslös utan föräldraledig ett tag till men efter det hägrar arbetslösheten. 

 

Har väl hittills bara slökollat på arbetsförmedlingens hemsida men inser att det börjar bli dags att göra något aktivt för hushållsekonomin såhär strax efter årsskiftet. Men man får ju en mindre existentiell kris när man scrollar igenom annonserna. Ska jag bara söka trygga lärarjobb eller ska jag vara lite wild and crazy och gå för det spännande översättningsjobbet med presumtiva utlandsresor? Och är översättningsjobb spännande egentligen? 

 

 

När jag var liten och fyllde fyra år (eller var det femårsdagen?)  var min mamma sjuk och vi kunde inte fira min födelsedag med ett kalas. Därför firade vi det ett halvår senare, med tårta, kompisar och hela baletten. Sedan dess har jag liksom uppmärksammat min halvårsdag nästintill varje år. Kanske inte med tårta och serpentiner men en liten tanke och eventuellt lite efterrätt.

 

I alla fall. I våras fyllde Casper tre år och vi hade planerat att ha kalas för honom. Inbjudningarna var utskickade och bollen var i rullning, så att säga. Vi firade honom ordentligt på själva födelsedagen med paketöppning till frukost, spårvagnsåkande och fika på stan men när vi sen skulle ha själva kalaset blev Matilda sjuk i RS-virus och läkarna avrådde från oss från att låta henne träffa folk. Så vi skickade ut meddelanden till folket om att kalaset blivit inställt och att vi skulle ha det lite längre fram i sommar istället. Men så kom det en flytt och lite sånt i vägen så vi fick helt enkelt se det som uppskjutet till fyraårsdagen istället, även om tanken sved lite i hjärteroten.

 

I sommar har vi blivit bjudna på lite kalas och Casper har glatt traskat dit med vattenkammat hår och paket i handen. Men sista gången vi var iväg frågade Casper lite försiktigt: "När ska jag ha kalas?". Aj. Den sved rejält... Men så kom jag till att tänka på min egen barndom och mitt halvårskalas och så vips, ett par veckor senare fick Casper bjuda in mormor, morfar, morbror och respektive till kalas och få jordgubbstårta och paket och blåsa ut ljus.

 

Jag anar att det här kan bli en trend i det Bäckströmska hushållet. Då har vi fyra familjemedlemmar kalas åtta gånger per år, företrädesvis vår och höst. Lägg då till mor- och farföräldrar, våra syskon och sedan de enkalasiga vännerna och... Hmmm. Får man familjerabatt på Viktväktarna?

I helgen åker vi bort. Emil jobbar hela dagen och jag och barnen ska hämta honom efter jobbet för att åka direkt. Alltså tänkte jag att jag packar torsdag kväll, färgar utväxten, tvättar kläder, städar och fixar eftersom det är förmodligen helt hopplöst att försöka packa en enda väska på egen hand med två vakna och hemmavarande barn. Ja, just det

 

Ja, jag tvättade kläder i alla fall. Gissar att jag kommer att låta grabben sitta en del framför datorn imorgon.

Idag läste jag att Lindex skulle släppa en kollektion för män. 95% av kollektionen skulle visst bestå av "hållbara material". Så de övriga fem procenten har kläder som består av toapapper och bladguld? Eller kanske bara av samma material som damkläderna.

 

Förutom slösurfande på Aftonbladet så pysslar jag med en illasinnad förkylning, nedärvd i rakt nedstigande led av Casper. Trodde att jag minst hade 38,5 graders feber i förmiddags, tempade och kom upp i hisnande 36,8. Och till skillnad från större delen av Sveriges befolkning så är jag normaltempad och ligger runt 37 grader i vanliga fall så då var det väl bara att bita ihop och tömma diskmaskinen i alla fall. Inga ursäkter.

 

Matilda har börjat ta sig runt på allvar. Tidigare har hon liksom ninjahasat sig fram på rumpan när vi vänt ryggen till och plötsligt har hon bara befunnit sig en meter längre bort men sällan mer än så. Nu hasar hon sig fram med lite störe bestämdhet och tar sig faktiskt framåt även när vi ser på. Nu ska det pillas och ätas på allt så vi kan ju lugn säga att det blivit lite mer rock 'n roll-barnpassning här i huset. Kanske dags att sätta upp de där barngrindarna snart. Vilket år som helst nu.