Matning och matlagning är ju ett intrikat logistiskt mönster härihuset. Jag försöker få alla i familjen att äta vid hyfsat samma tider men det blir ju lite meckigt då bebisen inte äter samma mat som vi gör och den mat hon äter måste hon matas med (hur mycket hon än tror att hon kan själv...). Vi ser framemot den dagen då hon äter samma mat som oss, med tallrik och bestick och utan att spilla allt för mycket, i den ordningen ungefär.

 

Emil jobbar ju ofta kvällar så det är ju jag som får fixa middagslagningen själv de flesta kvällar i veckan. Det börjar bli rutin och när allt funkar känner jag mig som ett väloljat matlagningsmaskineri.

 

Häromdagen såg det ut såhär, lite förenklat:

- Jag satte på ugnen och en gryta med potatisvatten.

- Jag skalade potatis och började koka dessa.

- Jag brynte kotletter ("Köttben", som treåringen kallar det.) och slängde in dem i ugnen.

- Under de tio minuter som var kvar värmde jag Matildas mat, matade henne, gjorde sås, skalade och hackade grönsaker till sallad och dukade bordet. Sen hällde jag av potatisvattnet och tog ut kotletterna ur ugnen. Puha.

 

Var Casper höll hus? I soffan framför Angry Birds.

 

Jag undrar verkligen hur folk klarade sig på stenåldern då man inte kunde muta de äldre barnen med mobilspel och/eller en film under tiden som matlagningen pågick. Det räcker liksom med 10-månadersbebisen som hasar sig runt och äter rester (och skräp, damm, skor, papper...) under bordet och vid mina fötter under tiden som jag lagar mat. Att addera en understimulerad, trotsig och hungrig treochetthalvtåring är ju liksom inte direkt vägen till mindfullness om man säger så.