Då var det dags. Efter ett år och nio månader träder jag in i arbetslivet igen. Vardagen kommer att kretsa kring hämtningar, lämningar, matlådor, middagsmat, övertrötta ungar och pendlingsköer på motorvägen. 

 

Jag kommer att sakna de långsamma morgnarna, att inte behöva stressa med frukosten, kunna ta sin tid med påklädning och morgonfix, tänka "Det är för kasst väder ute. Vi stannar inne idag" och faktiskt göra det. Jag kommer också att sakna att få tid till att se barnens utveckling, att kunna ägna en timme åt leklera, pulkaåkning, gåträning och sen sitta och hänga framför barnkanalen tills det rycker i mellistarmen.

 

Sen finns det saker jag med varm hand lämnar över till förskolepersonalen. Ytterkläderutbrott, städa upp efter en 15-månaders som absolut ska äta lunch själv, avklädning av slaskiga, sandiga ytterkläder, innanlunchenilskan för att nämna något.

 

För egen del har jag väl inte riktigt hunnit känna efter än hur det ska bli att jobba igen. Jag tror att huvudregeln är att komma ihåg att låsa dörren när man går på toa. Resten får komma efter hand.