Jag och min man har olika sätt att hantera föräldraskapet. Min man är av det försiktiga hållet, lite grann (mycket) av typen som tar ut sorgerna på förskott. Han räknar med att det värsta kan hända och låter ofta bli att vara lite spontan och äventyrlig.

 

Jag är inte så

 

Jag drar lätt iväg på äventyr med barnen.

 

Ibland får jag ångra mina infall. Bland annat drog jag ut hela familjen på ett levande rollspel när Casper var fyra månader. Det var i Norrland. I skogen. Bland knott, mygg, solsveda och tvivelaktiga hygienförhållanden. Det gör jag inte om.

 

Jag flög även till Turkiet med Casper när han var drygt två år. Jag var själv med honom och min mamma, gravid och med foglossningar och hade inte en chans att hinna ifatt honom ifall han sprang iväg. Vi skrev hans namn och vårt telefonnummer i hans kläder och fick helt enkelt förlita oss på andras hjälpsamhet. Bland annat fick en polioskadad man sätta efter Casper på en kyrkogård eftersom han (Casper alltså) var påväg ut i trafiken. Hrm.

 

Casper var även det odrägliga barnet på flygresan som vaknade tjugo minuter efter avfärd i full panik, skrek och sparkade så brickor och matvagnar höll på att flyga all världens väg. Jag har nog varit populärare.

 

 

Man skulle väl kunna tro att jag blivit vis av erfarenhet - men icke! Jag drar mig liksom inte för att tänja mina föräldragränser och se vad jag klarar av. Även i mig finns det drag av en envis treåring som "kan fälv".

 

Så igår stuvade jag in en snart treåring med attitydproblem, selektiv hörsel och ett minst sagt ojämnt humör samt en tremånaders bebis med blodtryckshöjande effekt då stämbanden går igång, i bilen och körde. Själv. I 40 mil.

 

Casper fick INTE sova middag innan vi körde. Så han sov i 25 mil. Det gjorde även lilltjejen. Efter ett stopp innehållandes fika och fyra blöjbyten (mina barn bajsar i stereo...) satte jag igång surfplattans film i baksätet och sen var det tyst. Matilda somnade om och samtidigt som vi rullade in på morföräldrarnas gata rullade eftertexterna igång. 

 

Man kan väl säga att det här inte direkt kväste min äventyrslusta. Jag får liksom känslan av att universum vill utmana mig... Och jag ba: Bring it on!