Grabben är inte morgonhungrig. Precis som sin far behöver han ställtid på morgonen för att äta frukost. Jag kan äta frukost i sömnen utan svårigheter men Casper får knappt i sig något innan klockan nio-tio - oavsett hur tidigt han vaknar. Därför blir det lite knepigt när han ska vara på förskolan klockan halv nio.

 

Så för att döva myten om att jag skulle vara någon supermorsa (heh, jag kan ju inbilla mig att ryktet finns i alla fall) kan jag berätta hur frukostarna ser ut en vardagmorgon:

 

Två teskedar Danonino-"yoghurt" (med E-nummer, socker och ämnen som hjälper till att bevara oss efter döden), några tuggor äggvita från ett kokt ägg och avslickat smör från en kvarts rostad macka.

 

Ibland inte ens det. Och vi trugar och trugar och trugar. Vi skäller. Och trugar lite till, allt framför Bolibompa. Ibland önskar jag att de hade "Frukostrace" istället för "Klädrace". 

 

Jag kan väl bara tänka mig att han är en så kallad "pedagogisk utmaning" strax innan lunch.