Det är visst obligatoriskt och kommer i samma stund som första knodden får sitt personnummer. Det dåliga samvetet. Jag har för inställning att jag gör så gott jag kan och jag brukar inte sitta och gräma mig över vad jag kunde gjort bättre.

 

MEN.

 

Vid några tillfällen har det varit svårt att värja sig mot det dåliga samvetet. Som när man har höjt rösten till sonen lite för högt, lite för snabbt och lite för oproportioneligt mot vad som egentligen har hänt. Eller när man har burit in ett sovande barn till sovrummet och råkat slå hans huvud i dörrkarmen. Eller som ikväll, när jag råkade klippa lilltjejen i fingret när jag skulle klippa naglarna.

 

- Det kommer blooood! deklarerade storebror förfärat. 

- Ja, älskling. Men mamma fick nog mest ont.