Idag gav vi alla Caspers nappar till Påskharen. Påskharen har nämligen miljarders harbebisar som inte äger en endaste napp och skriker hela nätterna. Men han är ett hyvens hardjur (höll på att skriva gnagare men harar och kaniner är tydligen inte det. Alltid lär man sig nåt.) som gav Casper ett stort paket innehållande en tågbana, elektriskt lok och godis som tack.

 

Vi har försökt att förbereda honom i veckor inför det här nappavslutet. Vi har pratat om att ge bort alla nappar och att han ska få paket av Påskharen och vi trodde att det skulle ta skruv. Han har ju varit en paketoman av rang sedan julafton och har öppnat många låtsaspaket per dag i flera månader. Men den senaste veckan har han tittat på oss, med en ensam tår som rullat långsamt ner för kinden, och tyst viskat "Jag vill inte ha paket...".

 

Nåja, han har fyllt tre. Det är dags att sluta med nappen. Så. Hårda tag. Inte backa ur nu. 

 

Så blev det dagen D. Han gav faktiskt ifrån sig napparna utan knussel och skuttade ut i skogen för att leta efter påskharen, hittade sitt paket och lekte glatt med tågbanan hela kvällen. Så blev det dags för sängen. Han tittade upp på sin pappa och frågade "Nappen, då?" "Nej, de har du gett bort till Påskharen" fick han till svar. Han blev tyst. Pappan säger "God natt, mamma och pappar älskar dig!"

 

och fick tillbaka ett ytterst besviket "Nej."